Tobbe

Skalden Tomas Ledin hade rätt i år igen, sommaren är alldeles för kort. 15 grader i luften, mulet och motvinden piskar på i friska 8 meter per sekund. Hjälmen behöver hakrem, ritningarna får vingar, grusdammet fastnar i ögonen och knastrar härligt mellan tänderna under fikarasten. Är du ensam i boden kan du ana ett svagt visslande i ventilerna och du uppmärksammar genast när den lokala skuren knackar försiktigt på alla fönster. Du vet att du är ensam när de rörelseaktiverade lamporna börjar slockna. Värmeljus och en varm kopp choklad…?

Om Göteborg ändå hade en höst där solens strålar smeker dina kinder varmt och ömt när den hittar ner mellan huskvarteren. Där daggen på grävmaskinerna är den enda nederbörden, och du känner doften av förmultnande löv från parken intill etableringen när du tar djupa andetag av den något kyliga morgonluften.

Givetvis finns det fina höstdagar här, dock är de lika sällsynta som den Tasmanska djävulen och en felfri projektering, men inte är jag bitter för det. När solen väl tittar fram är det underbart att kunna arbeta utomhus och skratta tillsammans med gemen*. Köra mule, räkna elskåp, täcka skyltar, ljuga lite, flytta sidomarkeringar, montera skyltar, ljuga lite mera och diskutera taktik inför arbetslagets lerduveskytte på fredag.

 Jag har också börjat förstå att anläggning är oerhört mycket bredare än vad jag först trodde. Mer om det nästa i nästa inlägg.

Peace out!

*Inte samma sak som den där prylen som håller ihop papper, utan ett ”hen”-ord för gummor och gubbar. Ni såg det här först J